I am starting to like you more and more,
but you are hurting me so much right now.
Idag åkte jag nog på värsta smällarna hittills. Det gick ju så braaaa. Kör raka hopp på "medium line" i Penken Park utan problem (som jag iofs tycker är lite för liten för att kallas medium, men vad vet jag). Börjar få koll på BS360! Men så blev det varmt och riktigt slushigt i snön, och min bräda gled bara saktare och saktade in mot hoppen. Första gången jag kom in med alldeles för lite fart tänkte jag, äh, skitsamma, och sen kraschade jag rätt ordentligt. Tog mer fart gången efter men med samma reslutat. Ouch!
Ordentligt blåslagna revben, näsblod, bet mig i tungan, fläskläpp... och så lite hjärnskakning på det. Bra Lollo!
Hjärnskakningen insåg jag inte ens till en början. Men när jag åkte ner från parken en stund senare och började inse att jag inte kunde komma ihåg vad som hade hänt sista timmen, efter krascherna.... och knappt kunde komma ihåg vart jag hade lagt av mig min jacka några timmar tidigare, eller vilka jag åkt med sista stunden, eller vilka jag sa hejdå till innan jag stack... så insåg jag att jag kanske hade slammat lite hårdare än vad jag först trodde. Det blev första sjukanmälningen på jobbet idag, pops. Revbenen är värst just nu, gör rätt ont att andas, skratta eller hosta. Fläskläppen syns inte så mycket, och näsan är visserligen öm, men det gör ju inte så mycket, hur mycket använder man näsan lixom?! :D Äh, det är inte så illa som det låter, lite blåslagen bara.
Aja, hur som helst, så vill jag bara tillbaka upp i parken igen och
göra om o göra rätt!
Dear Park,
It's not you, it's me
I just have to work a little bit on our relationship.
It will get better soon, I just need some time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar