Knasigt rolig sömnlös natt i lördags.
Sen en riktig skitträning på söndagen. Tänkte att ja skulle kunna köra trots sträckningen i låret, men icke. Men det värsta av allt var var att jag kände av i ryggen också. Faaaaan, vill inte att det ska komma tillbaka. Eller förlåt, nu var jag inte tydlig nog. Jag är livrädd för att det ska börja göra ont igen. Innerst inne vet jag ju att det är oundvikligt, men på sista tiden har jag nog levt lite mycke i min "Lollo-har-inte-ont-i-ryggen-längre" dröm. Jag vet att den inte är sann. Men jag måste få tro lite på det för att det ska vara kul att träna.
I söndags blev det dock ett riktigt bakslag. Jag insåg nog att jag var mänsklig igen. La mig på en matta, körde den mesigaste styrkan på länge, låg med tårar i ögonen och tyckte allmänt synd om mig själv. Det är läskigt hur någonting så litet kan röra upp så mycket känslor. Tur att mina härliga tjejer kom och tränade på bra efteråt, så jag fick upp humöret lite. Efter träningen blev det en skön slappkväll hos M.
Idag var det jobb och friståendeträning som gällde. Är på lite halvknepigt humör efter gårdagens träning. Har nästan bestämt mig för att det blir 1 veckas vila nu i alla fall. Bara gå ner o köra styrka. Usch, vill inte vila.
Du förvirrar mig lite, vet inte vad jag ska göra...?
Du förvirrar inte alls, men du är blind och lite hopplös =)
Du gör mig glad, men jag undrar vart det är på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar